Gud, om 8 min börjar min tenta. Och jag sitter här hemma framför datorn. Jag har inte öppnat böckerna sen i tisdags typ. Har varit helt orkeslös hela veckan. Har bott i pyjamas och träningskläder. De få dagar jag inte har tränat har jag gått runt i pyjamas hela dagen. Har bara varit i lägenheten, träningsanläggningen, mataffären, stallet och biblioteket den senaste veckan. Eller ja, en liten runda till stan blev det igår för mamma fyller år imorn så var tvungen att köpa present.

 

Ikväll ska jag åka hem-hem för påsken, bokade biljetten imorse. Jag tänker säga att jag skrev tentan. Orkar inte erkänna att jag inte har orkat plugga. Mamma kommer tycka jag är lat. Vilket jag kanske är också. Men jag vill ju egentligen, jag bara orkar inte. Mamma kommer även fråga om jag har sökt något sommarjobb. Det har jag ju inte kan jag ju dirkekt säga. Tanken på att behöva sitta och kämpa med något jävla personligt brev och CV får mig att må illa. Och skulle man sedan bli kallad till interjuv.... Fy fan. Social fobi kanske? Kan.Inte.Kommunicera.Som.Vanligt.Folk

 

Sen är jag nervös över själva påsken... Med tanke på att det kommer serveras både snaps, öl och vin hemma hos mig och min familj är jag rädd att det kommer sluta åt det hållet julen slutade i senast. Min pappa med alkoholproblem blir så full att han knappt kan stå upp och ramlar inne på toaletten och det låter som han ramlar in i glasväggen i duschen. Har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Jag får fortfarande sjukt med ångest bara jag tänker på det. Magen lixom vrider sig av obehag. Tårarna sticker i ögonen. Trodde jag, mina syskon och mamma skulle behöva lirka upp den låsta dörren utifrån, mötas av en pappa liggandes i duschen med ett stort sår i bakhuvudet och glas i hela kroppen. Som tur var blev det inte så. Men jag kommer nog aldrig glömma det ögonblicket. Vi har inte pratat om det sen det hände. Eller ja, mamma tog upp det några dagar efter jul med oss och pappa. Och pappa erkände mycket motvilligt att "Ja, det blev lite mycket alkohol" och sen slöt han sig. Blev jävligt förbannad. Tyckte mamma skämde ut honom.

 

En sak till som inte gör mig så sugen på att åka hem är att jag är rädd att jag ska känna mig ovälkommen igen. Som jag kände förra gången jag var hemma. Är faktiskt jävligt rädd för det. Att bli bortvald igen.

 

Har aldrig känt så här inför en hemfärd, brukar alltid se framemot det jättemycket men nu kännner jag knappt av ett spår av de lyckokänslor jag brukar känna dagen jag ska åka hem för en längre period. Känner att jag hellre på flera plan skulle vilja stanna hemma i min ensamhet. Det är enkelt. Inte behöva ta hänsyn till eller vara rädd att bli sårad av andra människor. Men har jag tur, blir denna hemvistelse bättre än väntad.

 

Nu ser jag att tentan började för fem min sen och jag är inte där, ååångest...