Hej hej på er denna trevliga (?) måndags eftermiddag :) Sitter här och äter mellis trots att det snart borde vara middagsdags, men men det blir ofta lite tokigt med mattider för mig nu när jag har flyttat hemifrån. Kaos kan det vara.

 

Men nu över till något annat mer intressantare förhoppningsvis. Jag slötittade lite på teve i lördagseftermiddag medan jag åt lunch och då hamnade jag på Kunskapskanalen. Det var några vuxna människor som pratade om psykiska problem m.m. hos unga. En man som var psykolog säger då något i stil med "det är på ett sätt bättre med unga som skär sig eftersom det är lättare för omgivningen att upptäcka att den här personen mår dåligt så att de kan hjälpa personen att må bättre".

 

Och jag tycker verkligen han hade en poäng i det, ofta märks det säkert inte på personer att de mår dåligt och hur ska man då kunna hjälpa dem om man inte vet hur de mår? Detta är något jag har funderat väldigt mycket på sen i lördags. För jag mådde väldigt dåligt och började skära mig kankse i 1:an på gymnasiet. Mina föräldrar såg ärren såklart och mina kompisar gjorde förmodligen också det. Men jag fick ingen hjälp ändå.

Mina föräldrar visste att jag skar mig men de hjälpte mig inte ändå. Varför hjälpte de mig inte? Kommer ihåg att mamma sa något om mina ärr strax efter hon hade sett dem, kommer inte riktigt ihåg men tror att hon krama mig och sa att hon inte ville att jag skulle försvinna, men det där minnet är väldigt luddigt så vet inte om det stämmer riktigt. Men pappa har aldrig ens nämt det. Inte heller min lillasyster. Min storasyster nämde det. Kommer ihåg att hon skickade ett sms (hon ville väl inte säga det rakt till mig) "Sluta skära dig!". Men jag tror aldrig jag svarade eller sa något till henne.

 

Så mina föräldrar vet om att jag har skärt mig men de har aldrig frågat varför eller försökt hjälpa mig. Varför varför varför? De är frågor som maler runt i mitt huvud just nu mest hela tiden. Förstår verkligen inte. Ville de inte hjälpa mig? Var de rädda för att hjälpa mig? Kanske visste de bara inte hur de skulle hjälpa mig? Tänkte att det var bäst att bara låta mig vara så kanske jag "skulle komma på bättre tankar". Vad fan vet jag...